Hur haikun blev haiku
Många av de egenskaper som kännetecknar haiku hänger ihop med haikuns historia. Haiku uppstod ur renga, de kollektivt författade kedjedikter som var ett sällskapsnöje i det gamla Japan. Var och en bidrog med en strof som anknöt till den föregående. Den inledande strofen, hokkun, var särskilt viktig eftersom den angav grundtonen för hela dikten.
Nästan alltid fanns ett årstidtema och en lokal anknytning i hokkun, inslag som sedan fick sina paralleller i de följande stroferna. På så vis kunde dikten hänga ihop - trots att det inte var en, utan en rad olika författare som skrivit den.
Det som börjat som en sällskapslek vid det japanska hovet spreds snabbt och blev ett folknöje. Snart kunde en renga fortsätta i upp till hundra led. Det skrevs läroböcker om renga och det gavs ut samlingar med hokku som kunde användas för att inleda en renga. Yamasahi Soku (1465-1663) var en av dem som började renodla hokku till dikter som kunde stå för sig själv. Den diktform som långt senare kom att kallas för haiku höll på att födas.
Den mest kända av de tidiga haikumästarna, Matsuo Basho (1644-97) ställde sig vid sidan av samurajsamhällets hierarkier. I likhet med många taoistiska diktare ringaktade han ära och rikedom, status och berömmelse. Liksom zenmunkarna uppmärksammade han det stora i det lilla, det upphöjda i det vardagliga.
Basho upplevde människorna och deras liv som flyktiga, underkastade förgängelsens lagar. Själv gav han sig gärna ut på vandring, sökte upp nya platser för att finna inspiration.
När han ledde haikuverkstäder samlade han många elever kring sig. Kanske gällde denna inbjudan just en sådan:Samlas med vinden
bland pinjeträden
vid min hydda- Basho
Basho hade flera kvinnliga lärjungar, men även haikuns värld påverkades av att kvinnor under denna period i Japans historia fick se sina rättigheter kringskurna. Det kan tyckas märkligt, eftersom haikuns tillskyndare i de flesta andra hänseenden ifrågasatte gängse hierarkier och inte ville låta sig snärjas av sociala konventioner...
Att kvinnor under tidigare epoker intagit en viktig ställning i Japans litterära värld - exempelvis skrevs världens första roman av hovdamen Murasaki Shikibu - bidrog kanske till att många kvinnor inte lät sig avskräckas från att skriva. För det mesta hade de dock inte samma möjligheter vad gäller exempelvis studier som samtida manliga haikudiktare.
Likväl känner man till flera hundra kvinnliga haikupoeter som verkade under 1700- och 1800talet. Ett namn som står fram i mängden är Chiyo.Chiyo (1703-1775) som även är känd som Chiyoyo, Chiyo-ni och Soen, lär ha skrivit sin första haiku som sexåring. Eftersom hon växte upp i en familj med många naturliga kontakter i den litterära världen fick hon tillgång till haikuns värld vid en tidpunkt då detta inte var en självklarhet för kvinnor.
Hennes far hade sett till att hon redan som tolvåring kom i lära hos haikumästaren Hansui (1684-1775). Det var ingen nackdel att Chiyo utvecklade sina poetiska talanger och sina kunskaper i kalligrafi, eftersom hennes familj drev ett företag som tillverkade kalligrafipapper.
Som haikupoet upptäcktes Chiyo av Basho-lärjungen Shiko Kagami (1665-1731) som blev en av hennes viktigaste lärare. Snart publicerades flera av hennes haiku. Hon var då nitton år.
Chiyo verkade i Bashos tradition, som betonar att dikten uppstår av sig själv när diktaren blir ett med det dikten skildrar. "Lär av pinjeträdet om pinjeträdet, lär av bambun om bambun". Samtidigt märks en tydlig skillnad i tonfall: Bashos haiku har liknats vid diamanter, Chiyos vid pärlor. Hos Chiyo finns en mjukhet och sensualism som kan tyckas kvinnlig - det gäller även hennes bildvärld som innefattar dagg på svällande knoppar, målade läppar, fingertoppar på en krysantemum, en kylig bris i kimonons
ärm och liknande ting. Flera av hennes mest kända haiku handlar om Blomman för dagen:
Blomman för dagen!
Han som odlade den
märkte den inte ensEfter ett mycket aktivt liv som både poet och affärskvinna, drog sig Chiyo tillbaka vid 52 års ålder och blev buddistnunna. Hennes klara stil sammanfaller med hennes livssyn. Vatten är ett vanligt inslag i hennes haiku och förknippas ofta med ögonblick av klarsyn:
Det klara vattnet
ingen framsida
ingen baksida
Haikuns humoristiska ådra har sin begynnelse redan hos Soku.
Karai Senryu (1717-1790) gav med sina satiriska dårdikter - kyoka - upphov till en variant av haikun som så småningom kom att särskiljas från haikun. En senryu har samma format som en haiku, men ämnesvalet och stilen är en annan:Sedan han prisat
den dödes avskedsdikt
ger sig doktorn av
Karai Senryu
Alla aspekter av mellanmänskliga relationer kan bli föremål
för senryuns underfundiga kvickheter:
I affären
bara en som inte vet:
maken
Karai Senryu
Masaoka Shiki (1867-1902), som med sin strävan att modernisera haikun haft en stark inverkan på den nutida haikun, var den som började använda ordet haiku för att beteckna klassiska hokku av tidiga mästare som Basho, Chiyo, Buson och Issa m fl. Han studerade sina föregångares dikter och sammanställde efterhand ett antal riktlinjer tänkta som vägledning för den som vill skriva haiku. Shiki betonar vikten av ett okonstlat, naturligt uttryck. Ett nyckelbegrepp är shasei. Shasei betyder skiss och förknippas med haiku som blir till när diktaren genom ett förberett sinne lyckas gripa ögonblicket och genast träffa rätt. Det förflutna kan glimma till eller finnas där som en bakgrund, men haikun ska vara förankrad i nuet och i diktarens egna upplevelser - inte i en historisk händelse som man bara läst eller hört talas om.
Haikun har alltid sin upprinnelse i det omedelbart upplevda.
Eller, som redan Basho uttryckte saken:Gå inte i mästarnas fotspår, utan sök det de sökte
Många av haikuns kännetecken lyftes fram och formulerades av Shiki, men återfinns redan i de hokku från 1500-talet och framåt som läses än idag:
- de utgår från konkreta sinnesintryck
- situationen som återges talar för sig själv
- ögonblicket som skildras ger en omedelbar upplevelse
som får stå för sig själv, utan förklaringar eller kommentarer- snarare än att uttrycka diktarens känslor inför situationen
framkallar haikun likartade känslor hos läsaren genom
de konkreta detaljer som återges- språket är enkelt och vardagsnära, utan utsmyckningar
Så ger Shiki en tydlig bild av hur det är möjligt att skriva dikter som berör och som uppmärksammar tillvarons väsentligheter - utan att använda mer än sjutton stavelser!
Sammanfattningsvis kännetecknas såväl nutida som klassisk haiku av ett naturligt och klart uttryck, fritt från tyngande reflektioner och sentimentalitet.
© Helga Härle
